Indian Garden på Heleneborgsgatan vid Hornstull har skrivits upp som Stockholms bästa indiska restaurang så länge som åtminstone jag har bott här. Gulddrakevinnare i 2004 och 2008 i budgetklassen och tonvis med schyssta recensioner från andra håll. Jag har varit här ett par gånger men måste väl ändå säga att trots att det nog är snäppet bättre än genomsnittet så är det långt ifrån extatiskt. De kommer ganska långt på att indiskt är gott no matter how. Men jo visst, det är bättre än det mesta annat som går att hitta i Stockholm.
Här är nästan alltid fullsatt, stimmigt och osigt ifrån köket och järnpannorna. Ett tiotal servitörer och servitriser springer runt fötterna på varandra och borden står tätt packade. Väggarna är mörkt röda, eller lila, jag minns inte riktigt, och inne i köket kan man se kockarna jobba för fulla muggar. Det är charmigt, men ibland önskar jag att de hade haft dörren till köket stängt för det tenderar till att osa en hel del chili och för alla oss med astmatendenser så kan det bli lite mycket av det goda. Om du vill vara säker på att få ett (bra) bord så boka i förväg, om du bara dyker upp runt middagstid kan du nog räkna med att få vänta eller möjligtvis få trängas som fan med några andra vid ett litet fyrapersonersbord.
Maten då, jo den är allt fin. Den ligger snäppet ovanför den vanliga standarden man hittar på Stockholms indiska krogar och restauranger. Råvarorna är lite bättre, smakerna tydligare, lite större variation på uppläggen och fler vegetariska rätter att välja på men tyvärr så har inte det här prisvinnande och ”unika” köket som Indian Garden fått sitt beröm för riktigt tagit sig över till den vegetariska menyn. Det finns en större variation än vanligt, men ingenting uppseendeväckande på menyn och om man vill ha någonting med lite mer tryck i så får man be särskilt om detta. Lite tråkigt tycker jag, då är utbudet på konkurrenten Shanti som ligger på Katarina Bangata vid Skanstull åtminstone större.
Shanti lider dessvärre också av samma problem som Indian Garden – allt nyskapande och superkockande ligger på köttsidan. Jag hade väl ändå för mig att det var just indierna man skulle vända sig till om man ville få ett kök av lång vegetarisk tradition och variation? Lite synd är det då att den prisbelönta huvudkocken här, Karim Mohammed Razaul samt gästkocken Markus Aulajay på Shanti bägge två i sina kulinariska utforskningar av den historiska indiska matskatten inte lyckats fiska upp ett enda vegetariskt alternativ.
Nåja – ska ni äta indiskt så finns det dock ingen anledning alls till att inte göra det här eller på Shanti istället för på någon av de hundratals andra ställena i Stockholm. Rätterna kostar bara en eller två tior till, servicen är genomgående bättre och maten absolut godare än vad man hittar på de flesta andra ställena. Nu väntar jag bara på att Stockholms första indiska restaurang med åtminstone mellanbudgetambitioner ska öppna. Det ska möjligtvis vara Bebe på Rörstrandsgatan och deras systerkrog Dado vid Mariatorget, men de har jag inte käkat annat än lunch på så jag avvaktar med recensionen av dem. De drivs ju ändå av svenskar så hur bra kan det bli liksom?
Ah, jo förresten. Jag käkade den här gången en vegetarisk karai som jag bad om extra chili i. Fan vad starkt det blev! Helt galet, men i like:P Min bordskamrat beställde en pålitlig vän – palak paneer. Inte den bästa, men inte heller dem sämsta. Nuf said.