Simba, Sankt Eriksgatan 3, Göteborg
Recensent: Jenny Luks
Det är inte Avenyn. Det är inte Linnégatan eller Andra lång. Och inte heller Magasinsgatan. Simba ligger lite avsides från de klassiska restaurangstråken, men är icke desto mindre fylld till bredden en lördagkväll som denna. Östafrikanska Simba hittas på Sankt Eriksgatan vid Lilla Bommen, mittemot Göteborgsoperan.
Inte sällan har man slagit upp kokböcker och lagat rätter med namnet Afrikansk gryta. Det är lite av en skymf att klämma in en hel kontinent i ett och samma lilla recept, men tyvärr tillhör det snarare regel än undantag att göra den sortens generaliseringar. Simba är en eritreansk och etiopisk restaurang och bjuder givetvis in till just den matkulturens särprägel.
Fyra nyanser av puré, brukar jag cyniskt hävda.
Jag har ätit på eritreanska och etiopiska restauranger tidigare, bland annat i Utrecht i Nederländerna, men inte varit helt imponerad. Som vegan kan man sällan förvänta sig något tuggigt att sätta tänderna i. Snarare finns det en överhängande risk för barnmatsupplevelse. Fyra nyanser av puré, brukar jag cyniskt hävda. Simba har dock ett rykte om sig att erbjuda det där lilla extra, både när det kommer till mat och inredning.
På Simba bör bord bokas och så har vi gjort. Det är lite ruggigt ute, men så fort vi kliver in i Simbas magiska värld, är små bekymmer som det stormiga Göteborgsvädret helt bortblåsta. Vi blir visade till ett runt bord, för alla sju i vårt sällskap. Mat är ett sätt att umgås och ingen tvingas sitta ensam i utkanten av ett långbord. Vi beställer in drycker och jag väljer det kenyanska ölet Tusker. En del av mig vill testa alen med mangosmak, men jag minns den där bananölen i Utrecht, som jag testade på skoj för ett par år sedan. Det var inte mitt stop av öl.
Stolar, bordstabletter och rumsavdelare i flätat trämaterial, ger en mysig, omhuldande känsla.
Mitt sällskap beställer in cocktails, vin och alkoholfri öl och vi kikar på menyn. Hemsidan har utlovat veganska alternativ. Krokodil finns där, bredvid förrätter som linssoppa och sambusas, som är ett slags grönsakspiroger. Men vi är bara intresserade av Veggie bejajneto – sex etiopiska rätter som delas med bordskamraten.
Medan vi väntar ser jag mig omkring. Vi sitter i mitten av det största rummet och det finns flera vrår och avdelningar. Belysningen är dämpad, färgerna drar åt terrakotta och väggarna är smakfullt utsmyckade med trämasker. Stolar, bordstabletter och rumsavdelare i flätat trämaterial, ger en mysig, omhuldande känsla. Jag både vill och inte vill använda begrepp som exotiskt, men det kryllar inte av östafrikanska restauranger i Sverige, så känslan är kanske ändå befogad.
Överraskande är också ett ord som kan passa, för när maten kommer in tappar vi alla andan för några sekunder. Gigantiska, flätade fat ställs mellan oss och det doftar helt fantastiskt. Visuellt slår presentationen det mesta jag sett och smaklökarna liksom krullar sig av förväntan. Vår servitör berättar ingående vad som serveras, men det är lite klurigt att komma ihåg detaljerna.
De liknar ingenting jag ätit tidigare, som om jag testar kryddor från en annan planet.
Botten av det stora fatet är täckt av den särskilda sura pannkakan injera, som är typisk för det eritreanska och etiopiska köket. Man äter med injeran i stället för bestick. På fatet ligger också två injera ihoprullade och vi hugger in, med varierande tekniker. Meningen är att man ska ta en bit av injeran och nypa upp maten med den. Gärna mata varandra också, för det där extra lilla myset.
Botteninjeran är täckt av små skålar och vi nyper efter bästa förmåga. Rödbetor, sötpotatis, flera linsröror och även röror som jag inte riktigt kan identifiera. De liknar ingenting jag ätit tidigare, som om jag testar kryddor från en annan planet. Kraftiga smaker utan att munnen brinner upp. Salt och sött och så klart berbere – en kryddblandning som bland annat består av ingefära, kryddpeppar, kardemumma, korianderfrö, bockhornsklöver, muskot, kryddnejlika, spiskummin, paprika och chili.
Det rycker lite i min gaffelhand, men jag lyckas härda ut med mitt taffliga nypande. Vi länsar fatet med nöd och näppe. Det är för gott för att lämna, även om vi är ordentligt mätta. Och dessertmagen är ju en egen magsäck sägs det, så efter en stund vill vi testa mangosorbeten. Jag är inget stort fan av sorbet, men denna pärla överraskar. Len, krämig mango och färska frukter avslutar en riktigt skön middag. Mitt tidigare raljerande om barnmatspuré, är en inställning som jag begraver för alltid.
PRISER:
Veggie Bejajneto: 175:-
Mangosorbet 85:-
Tusker: 65:-
BETYG:
