Hej vänner!
Som ni kanske har förstått så är det här verkligen inte min mest intensiva bloggperiod i historien just nu. Sen i juni har jag börjat jobba på ett sjukt intensivt nytt jobb som tar oändligt mycket mer energi än vad det tidigare gigget gjorde, och att då gå hem om kvällarna och skriva ännu fler grejer, marknadsföra ännu en till grej eller projektleda ihop ännu ett ambitiöst projekt har inte riktigt varit det jag varit sugen på.
Jag har snarare kommit hem och dött på soffan, försökt vara en närvarande farsa och spelat datorspel för att bara fly ifrån alla prestationsbaserade måsten och krav. Men så kan man också behöva ha det ibland.
Det fina med den här bloggen verkar dock vara att det egentligen inte spelar någon större roll ifall jag har svackor eller inte. Ni verkar fortsätta dyka upp här, läsa något recept eller två, och sen surfa vidare oavsett om jag skriver nya grejer aktivt eller inte. Det känns bra. No stress liksom. De bästa grejerna här i livet är sådana som får mogna fram. Det är jag helt övertygad om – och att då tillåta sig själv att ha lite mindre aktiva perioder gör snarare att man skapar något som verkligen är hållbart. Det sista jag vill är att börja avsky bloggandet, eller känna att det bara handlar om en massa krav och måsten.
Men men, jag tänkte att jag ändå skulle dyka in här och dela med mig av ett recept som jag slängde ihop igår och som jag blev väldans nöjd med. Och det känns som en positiv grej – det här är första gången jag haft den minsta lilla matinspiration på typ två månader, och för den delen orkat fotografera min mat. Jag hoppas att det innebär att min hjärna har börjat kunna sortera ihop alla nya intryck lite bättre, och att den här svackan kanske är på väg att börja klättra uppåt igen.