september 28, 2017

Recension: Café Milano

Café Milano, Kungsträdgårdsgatan 18, Stockholm

Recensent: Rasmus Klockljung
Jag har redan tidigare kritiserat det bristfälliga utbudet på italienska restauranger i Stockholm, så när jag fick syn på att Café Milano har en vegansk pizza på menyn (som inte är en margarita eller marinara) blev jag såklart nyfiken. Dessutom är denna krog belägen precis intill Kungsträdgården, och här i city är det förhållandevis ont om vegansk mat på restaurangerna, så kanske detta kan vara ett bra val?
Jag har bokat bord, och redan när jag anländer och blir visad till det görs servicen mer personlig genom att servitrisen upprepade gånger tilltalar mig med namn. Det är nästan på gränsen till att det känns överdrivet. Direkt innanför entrén sträcker sig en mindre matsalsdel åt båda sidorna, medan några trappsteg leder upp till den större delen av restaurangen, där även baren finns. Där uppe är det sorligt, men mitt bord är beläget i den nedre delen, och här är det behagligt låg ljudnivå. Väggen vid bordet är prydd med oräkneliga inramade målningar, foton, vykort och teckningar i vilt skiftande storlekar och med än mer varierande motiv.

Min pizza serveras bara några minuter efter beställning. Det visar sig att det som i menyn beskrivs som ”grillade grönsaker” är en handfull bitar zucchini och aubergine. De är väldigt mjuka, vissa närmast mosiga, och några av dem är rejält översaltade. Den rostade potatisen är skuren i ganska små bitar, och märkligt menlös. Det finns knappt någon rostad smak, och även här har det saltats för mycket. Osten smakar inte heller särskilt mycket, men är ganska trevligt seg utan att vara klistrig.
Själva pizzabotten är god och tunn, men svårskuren. Att försöka skära den i bitar och samtidigt förgäves undvika att tallriken halkar omkring på marmorbordet blir ibland smått pinsamt. Den klart bästa delen av toppingen är de tunt skivade körsbärstomaterna, som är ljuvligt söta och saftiga. Det hela pryds av en frikostig mängd rucola. På bordet finns en flaska olivolja, och jag ringlar på en hel del för att lyfta smaken, men inte ens det gör grönsaksbitarna mer intressanta. Hur som helst blir jag mätt, pizzan är stor men inte enorm.

Min dessertmage har dock alltid plats och jag frågar om hallonsorbeten, det enda på efterrättsmenyn som möjligtvis kan vara veganskt, är fri från gelatin och ägg. Servitrisen vet tyvärr inte det och vågar därför inte säga att den är det. Det är förvisso bra, men än bättre hade såklart varit att fråga någon som vet. Så det blir ingen efterrätt för mig denna gång, och lär knappast bli det just här någon annan gång heller.
För den som befinner sig i city, blir akut sugen på pizza och absolut inte vill ta sig till någon annan del av innerstan kan Café Milano vara ett alternativ. Men i annat fall finns det många andra restauranger som gör betydligt godare och mer intressanta pizzor, och när det gäller just pizza med rostad potatis och grönsaker kan jag rekommendera Feca, som gör det oerhört mycket bättre.
Det bästa med Café Milano är faktiskt den mycket bekväma soffan, och det är knappast vad en restaurang vill bli ihågkommen för.