Nej, jag har inte blivit religiös. Inte på det viset i alla fall. Namnet syftar på ingredienserna i det bästa chlireceptet jag lyckats åstadkomma hittills. En mustig, het och modig gryta som osar av rödvin, spiskummin och chili. Det är fan så här som mat ska vara, inga krusiduller och krångliga uppläggningar. Det är jag, min järngryta och 1,5 timmars långkok. Heaven.

Jag har på senaste haft cravings för riktig amerikansk soulfood. Jag drömmer våta drömmar om enchiladorna på Peppar och hamburgarna på Bröderna Olssons, jag fantiserar om att göra perfekta vegburgare och jag spenderar timmar åt att fundera på hur jag ska kunna få ut alla de där smakerna utan att behöva sprätta upp en ko eller brotta ner en krokodil först.
Pressen på att laga lite mer mastig mat har också gått upp efter att min flickvän skanderat att hon är urled på mina mesiga och konstiga vegetariska rätter. Så sann till min karaktär bestämde jag mig för att försöka anpassa mig och det första resultatet blev detta. Betydligt mycket bättre och roligare än den Chili sin Carne jag lagade i vintras.