Hej världen!
Det har inte blivit så mycket bloggat den här veckan som ni kanske märkt. Så mycket för ambitionen att hålla uppe två blogginlägg i veckan sommaren igenom med #jävligtgodbbq =/ Fail från the start!
Haha, nåja. Då kan det bara gå uppåt härifrån. Veckans första inlägg vid 23.00 på söndag kväll måste ju rimligtvis vara ett all time low. (Framförallt eftersom att mitt dåliga samvete pga detta tvingade mig att skriva två inlägg till i samband med detta som jag kan publicera närsom nu i veckan.)
Å andra sidan är ju Jävligt Gott inte riktigt en blogg i ordets riktiga bemärkelse. Det är i alla fall inte riktigt så jag ser på det. I så fall skulle jag nog klassas som världen sämsta bloggare med oförtjänt många följare. Jag lyssnade på en intervju med Hugo Rosas där han sa att han tyckte att en rimlig inläggsfrekvens på en blogg var ÅTMINSTONE ett inlägg om dagen. Gärna två. ”Annars skulle ju läsare som kom in två dagar på raken inte tro att bloggen var aktiv och därför inte komma tillbaks”…
Tur för mig att Jävligt Gott snarare är en digital kokbok då. Det är i alla fall så jag ser lite på det. Det handlar först och främst om maten. För om det är inläggsfrekvens som krävs för att driva en blogg så har jag redan failat fett jävla hårt alltså. Jag tror att jag skrev tre inlägg under hela hösten 2015.
Jag kanske ska sluta kalla mig bloggare helt och hållet när jag tänker på det. Kokbokskille kanske. Inspiratör? Författare låter så jävla pretto. Och jag tror att man måste sälja lite fler böcker än vad jag gjort hittils. Men det ska vi väl försöka ändra på… ;D Wink, wink.
Men men. Nu till det där receptet då. Jag tänkte att det väl kan vara på sin plats med ett riktigt opretto recept för att spegla det hela. Det här var ett av mina absoluta favoritrecept när jag växte upp, fast med riktigt höns dårå. Pappa brukade köpa ett sånt därt stort och grått kokhöns och koka själv, och sen svänga ihop en enkel gul currysås på gul curry, smör, grädde och mjöl och det var det absolut bästa jag visste.
Nu förtiden måste jag säga att tanken på det där hönset får det att vrida sig lite i magen på mig. Men såsen är icke desto mindre fett god, och ofantligt klassisk. Och med Oumph! så får man faktiskt ett resultat som är riktigt likt det gamla orginalet. Bara så ofantligt mycket fräschare.
Receptet går att variera i oändlighet beroende på hur enkelt eller avancerat du vill ha det. Så jag kommer att ge er en tvåstegsversion här. Dels the basic som krävs för att få ihop såsen, och sen lite roliga tillägg som man kan använda sig av om man vill  vara äventyrlig och samtidigt göra en liten homage till gulcurryns indiska ursprung.