Hej!
Hoppas allt e fint med er! Jag jobbar hemifrån idag pga förkylning och några inställda jobbmöten. Ganska skönt å ha en totalt lugn och horisontell dag efter ett par veckor av ganska högt tempo. Det har varit en hel del olika jobb på senaste. Cookalongs, photo shoots, föreläsningar, planeringsmöten och byråpresentationer. Livet som matbloggare är sjukt varierande, men väldigt intensivt har jag insett…
I fredags var jag inbjuden av Borlänges Näringslivskontor för att komma och delta i en ”heta stolen” intervju under en av deras näringslivsfrukostar och berätta om min resa och vad jag gör för någonting som professionell matbloggare. Som ni kanske vet så är jag uppvuxen i Borlänge så jag tackade glatt ja och pallrade mig dit kvällen innan och sov över hemma hos mamma med visioner om att morgonen därefter bli förklarad profet i min egen hemstad. Själva intervjun gick super, och det var väldigt trevligt att få en anledning att svänga förbi Borlänge igen (även om det kanske inte blev tal om någon helgonförklaring på scen direkt 😉 ).

Medan jag var i stan passade också DT:s helgmagasin Pralin på att hälsa på hemma i mammas lilla kök för en intervju och en lunch. Jag bjöd dem på en riktig klassiker, pannbiff med lök och fick därmed också ett tillfälle att uppdatera mitt gamla vegetariska recept på rätten för att funka som veganskt och i det nya post-Formbar färs Sverige. Hela intervjun med Pralin, resan till Borlänge och (inte minst) husmanskostslagandet fick mig dock att fundera på en grej som legat och gnagt på mig ganska länge och som jag inte riktigt vetat hur, eller ens om, jag skulle ta upp det här på bloggen. Och inte så mycket något som snarare någon. Det fick mig att känna att det nog är dags och att idag är en ganska bra att börja prata om det.

Idag, 28 mars, är nämligen pappas födelsedag.
Jag pratar ganska ofta om pappa i olika intervjuer när jag berättar om min egen resa från köttätande grabb i Borlänge till den vegokändis jag är idag. Om hur hans uppväxt på bondgården utanför Sundsvall präglade vårt kök hemma under min uppväxt och hur hans kärlek för matlagande smittade av sig på mig och verkligen visade mig att det var möjligt att laga jävligt god mat hemma i sitt eget kök.
Pappa som trots att han ätit kött hela sitt liv och knappt tittat åt en grönsak om den inte låg i en köttgryta, simmandes i en gräddstuvning eller stekts i baconflott, glatt hejade på mig och brorsan när vi bestämde oss för att bli vegetarianer efter gymnasiet. Pappa som lika glatt och stolt delade med sig av sina recept på fiskgratäng, dillkött, palt och kalops när jag och brorsan höll på och ta fram kokboken Jävligt God husman våren 2015. Pappa som alltid bjöd på de sjukaste julborden när vi var små.
Det jag dock aldrig har pratat om är det faktum att han gick bort i september 2016 och att vi begravde honom samma vecka som jag vann Matbloggspriset Folkets val. Samma vecka som jag började jobba heltid med bloggen med matintresset jag hade fått från honom. Jag fick ett telefonsamtal från P4 Dalarna och fick svara på frågan om ”hur det kändes” på väg till hans begravning, klädd i kostym och finskor i snöslask på parkeringen utanför mammas lägenhet i slutet av oktober. Det var nog utan tvekan den konstigaste veckan i mitt liv.

Anledningarna till att jag inte har pratat om det här här på bloggen är många. Dels har jag alltid lite haft en ambition att hålla isär Jävligt Gott med mitt privatliv (vad har de egentligen med varandra att göra? Jag lagar inte bättre eller sämre mat om jag är lång, kort, föräldralös, homosexuell, transexuell eller en trebent centaur). Men också för att jag någonstans då hade behövt svara på en massa frågor, både från andra men också från mig själv, som jag inte var redo för där och då.
Det jag insåg när jag stod där i köket hos mamma förra veckan med journalisten och fotografen från DT var dock att jag inte längre var orolig för den saken. Att jag hade landat i det hela.
Pappa var långt ifrån en perfekt person. När han gick bort så tror jag att de flesta av oss som kände honom hade förberett oss på att någonting liknande skulle kunna hända och det tog kanske inte så hårt som om en frisk person plötsligt bara ramlar ihop och försvinner. Han hade diabetes, reumatism, var överviktig och tog inte hand om sig själv alls som han borde. Han var en person med stora brister och utmaningar och jag ska vara helt ärlig med att vi under långa perioder hade sjukt svårt med vår relation, av många olika anledningar. Jag var nog jävligt hård mot honom, så där som en äldsta son kan vara mot en farsa som han tycker inte räcker till, men samtidigt räknade jag med att ha så många fler år med honom för att hinna reda ut allt och få knyta an igen…
Nu fick jag inte det. Det har varit väldigt svårt att processa vad det har inneburit för mig. Är jag arg? Är jag knäckt? Både och? Vilken pappa vill jag minnas?
Jag har väl landat i att det är jag som får bestämma det, och att det faktiskt är jag, som lever kvar, som bestämmer vem jag vill minnas honom som, vad jag vill bevara av honom och vem jag vill minnas. Där jag hade svårt att hantera att boken stängdes mitt i ett jobbigt jävla kapitel för ett och ett halvt år sedan har jag landat lite mer och är på riktigt så jävla ledsen, men samtidigt fruktansvärt stolt över allt det jag gör och som han aldrig fick se.
Tack för kärleken till maten pappa. Tack för att du visade att det går, och för att du trodde på mig även när jag inte fanns där för att se det. Jag älskar dig.
Här är ett recept som han ofta lagade, och som jag alltid älskat, och nu gjort till mitt eget:

Stötta gärna vårt arbete och bli en del av att skapa Sveriges nya stora veganska matlagningsprogram – skapat av och för er läsare! Läs mer och stötta oss via Patreon!
Vill ni vara säkra på att ni inte missar något nytt om Jävligt Gott, tar del av vår veckomeny (som bara finns i nyhetsbrevet!) och får en massa unika tips och material? Se till att signa upp er på min maillista! Eller följ mig på instagram och facebook för fler dagliga recept och mer inspiration 🙂