september 28, 2017

Recension: Helens Sushi

Helens Sushi, Långholmsgatan 13, Stockholm

Recensent: Rasmus Klockljung
Redan innan Hornstull blev Stockholms veganvänligaste kvarter hade Helens Sushi en vegansk meny, och är givetvis ett högintressant besöksmål för Vegokommissionen. Som de relativa veteraner de är har jag rätt högt ställda förväntningar när jag kliver in i den ganska lilla lokalen och får ett bord i ett hörn. Det är nästan fullsatt och en enda servitris har fullt upp med att hinna med alla gäster. Hon är dock vid gott mod och tar sig tid att bjuda mitt sällskap som är stammis på några familjära kommentarer när vi får menyerna. Med tanke på restaurangens namn väljer jag sushi, som finns att få i nio eller elva bitar, medan min kamrat beställer gochuang tofu. Till det delar vi på en skål med edamamebönor.

Trots att det är trångt mellan borden är det lätt att samtala.

Det visar sig att servitrisens arbetsbelastning leder till rejäla väntetider, både innan vi alls får menyn, och sedan innan vi får beställa, och när vi väl gjort det glöms det gröna te som sällskapet beställt bort och serveras först långt efter att vi ätit klart. Det skulle helt klart behövts fler anställda för att undvika att gästerna blir sittande alltför länge, och medan vi väntar tar jag en titt runtom i lokalen. Båda kortsidorna är klädda med höga speglar, och belysningen består främst i ett värmeljus på varje bord samt några diskreta, uppåtriktade små lampor intill speglarna. Det är stämningsskapande, och trots att det är trångt mellan borden är det lätt att samtala.

Till slut får vi maten, och till sushin ingår en liten skål vegansk misosoppa. Den har en djup, fyllig smak och innehåller en hel del grönsaksstrimlor, och är riktigt god. Själva sushitallriken innehåller fem maki fyllda med främst gurka och avokado. Det är standardsmaker och jag hade gärna sett något mer eget, i synnerhet som även tre nigiri består av avokado. Dessa är rikligt överströdda med rostade sesamfrön som ger en fin smakbrytning.

Sesam är en ovanlig smak i glass men passar alldeles utmärkt.

Av övriga tre bitar har två tofukuddar och en shiitake. Det är gott, men sticker inte alls ut, och jag saknar variation. Min kamrats tofurätt beskriver han som att den har en tydlig chilismak utan att vara alltför stark, och med bra konsistens på tofutärningarna. Edamamebönorna toppas med mycket flingsalt, som sig bör.

Efter måltiden är jag långtifrån mätt, och trots att det inte står något om vegansk efterrätt i menyn tycker jag det är bäst att fråga, som den dessertfantast jag är. Tur är väl det, för det visar sig finnas en sesamglass. Den serveras som en tårtbitsformad triangel, garnerad med svarta sesamfrön, sirap, florsocker och ett par små bitar sesamkaka. Balansen mellan sötma och de rostade tonerna är ypperlig och glassen är delikat. Sesam är en ovanlig smak i glass men passar alldeles utmärkt.

Efterrätten gör dock föga för att minska min hunger, och att jag behöver äta mer när jag kommit hem för att alls bli mätt är inte okej. Att bli mätt är det minsta jag förväntar mig vid ett restaurangbesök, och även om sushin är förhållandevis billig hade jag hellre sett att det funnits större portioner till ett högre pris. Nu går det att beställa extra bitar för 15 kronor styck, vilket skulle göra det orimligt dyrt att köpa tillräckligt många för någon som har hyfsat stor aptit. Förhoppningsvis är de långa väntetiderna inte alltför vanliga hos Helens, men den här kvällen drar de ändå ned intrycket. Det som räddar Helens från ett underkänt betyg är den superba glassen.