Hej hörrni!

När jag skriver detta så sitter jag på ett hotellrum i Bryssel, hitbjuden av hotellfastighetskedjan Pandox som ska lansera mer växtbaserad mat på ett flertal av sina hotell och ville få hjälp med detta.

Mitt jobb är att hjälpa kockarna och personalen på hotellen att förklara satsningen för sina gäster. Att förklara varför det är så viktigt att vi låter de maträtter vi älskar bli mer växtbaserade med hjälp av 3D konstruerade växtbaserade stekar och liknande istället för att bara servera grönsaker. Att inspirera med det exempel vi satt upp på ChouChou och hjälpa fler restauranger att göra samma sak. Det känns jätteviktigt, och som ett stort uppdrag att hjälpa Pandox restauranger att bli några av de första i Belgien att servera den här typen av mat.

Men. Jag tog flyget hit för att kunna göra det, och många skulle säga att det är hycklande. Att resa på ett sätt som släpper ut mer koldioxid än kanske tusen köttbitar för att kunna bli av med köttbitarna. Ologiskt?

Ja, jag flyger fortfarande

Så här resonerar jag kring att jag fortfarande flyger ibland:

Om vi på riktigt vill förändra världen, inte bara ÖNSKA att vi kunde förändra världen så är det bara en enda sak som fungerar. Vi måste göra det lätt att göra rätt. På riktigt. Riktigt, riktigt lätt. Så där lätt så att alla faktiskt bara; ja men visst! Jag tar gärna det ”bättre” alternativet. Det är ju självklart.

För mig, och för många andra så är exempelvis resandet, eller köttätandet, eller klädköpandet, eller telefonköpandet INTE det idag. Det är svårt att göra rätt.

I mitt fall skulle jag inte kunna ha åkt hit idag. Jag har ett pressat schema och ett helt dygns resande bara för fyra timmar på plats känns inte rimligt. Jag kanske skulle kunna ha deltagit på teams, men hade vi verkligen kunnat inspirera kockarna på samma sätt då? Hade vi kunnat göra poängen lika tydlig för journalisterna på plats? Jag tvivlar på det. Det kändes helt enkelt som att fördelarna uppvägde nackdelarna. Nu hinner jag dessutom träffa ett antal svenska EU parlamentariker på plats och prata hållbarhet medan jag är här. Det hade jag inte annars.

Den geniala Nollvisionen

Jag vill göra en liknelse för att göra mitt resonemang tydligare.

Min pappa var psykolog och forskade på trafikanters beteende i trafiken. Det ledde till att han först fick jobb på Väg och Trafikforskningsinstitutet, VTI, i Linköping och därefter på Vägverket (numera Transportstyrelsen) i Borlänge. Det var därför jag först föddes i Linköping och senare flyttade och växte upp i Borlänge.

Han var en av personerna bakom utvecklandet av Nollvisionen. Målet och idén om att ingen ska dö i trafiken, som Sverige blivit berömda för och som han bland sedan reste runt till bland annat Kina och Genevé och föreläste om som en del av Sveriges biståndsarbete. Det är jag väldigt stolt över!

Idag har Nollvisionen i Sverige lett till att vi har betydligt mycket färre döda i trafiken. Knappt 200 per år, till skillnad från 1997 när arbetet med den påbörjades så det var nästan 500 döda i trafiken varje år. Jag minns hur pappa brukade få särskilda SMS i telefonen om somrarna. Alla ansvariga för den Svenska trafiksäkerheten fick ett SMS varje gång någon dog i trafiken. Där kan man prata om accountability.

Men Nollvisionen var inte bara ett mål om att ingen ska dö. Det var också ett ramverk byggd på en ambitiös systemanalys som användes för att utforma en helt ny trafiksäkerhetsstrategi kring.

En av sakerna som har fastnat hos mig, och som jag tycker direkt kopplar till hållbarhet, var hur de kom fram till sin problemanalys.

Tidigare var resonemanget detta:

Folk begår misstag och fel i trafiken, därför uppstår olyckor och därför dör folk.

Alltså borde vi se till att så många som möjligt skärper sig i trafiken. Det kommer minska antalet olyckor och därmed dödsfall.

Logiskt!

Problemet med detta är att folk inte hamnar i trafikolyckor på grund av att de planerade att göra det. De gör det TROTS att de vill undvika att hamna i olyckor. Oavsett hur mycket du lagstiftar, opinionsbildar, shamear och utbildar så kommer du ALDRIG att bli av med den mänskliga faktorn och alltså kommer du aldrig bli av med olyckor. Folk kommer alltså fortsätta att dö i trafiken.

Det som de gjorde var att ändra på perspektivet.

Om vi inte kan få folk att sluta begå misstag eller fel i trafiken och därmed inte helt kan bli av med olyckorna. Hur ser vi då till att minska konsekvenserna av olyckorna?

Jo – genom att identifiera vad de dödligaste olyckorna har gemensamt, och se hur vi kan förebygga det. Och därför har vi idag säkrare bilar som förhindrar personskador vid krockar, vi har mitträcken och refuger som förhindrar frontalkrockar, vi har broar och tunnlar där fotgängare måste gå över vägar och vi har fartkameror som får dig att sakta ner i farliga korsningar och kurvor osv. Och det funkar!

En Nollvision för ohållbarhet

Det intressanta är att exakt samma resonemang går att tillämpa på hållbar konsumtion, med den stora skillnaden att i det här fallet så är det inte så att vi ibland konsumerar ohållbart och inte kan undvika det utan att vi konstant konsumerar ohållbart.

Oavsett hur mycket vi försöker shamea, blamea, förbjuda, förhindra eller försvåra ohållbar konsumtion så kvarstår faktumet att för de flesta så är det väldigt mycket enklare att äta kött än att äta vego, att ta bilen istället för att cykla, att flyga istället för att åka tåg, att köpa nytt istället för att köpa second hand osv osv.

Vi lever i ett samhälle som bygger på konsumtion och där du bara genom att existera har ett rejält högt klimatavtryck. Du måste ju bo någonstans, eller hur? Och äta? Och klä dig? Och ta dig till jobbet? Osv.

Så vi blir inte av med konsumtionen! Att därför be folk att sluta resa, sluta äta och sluta handla är väldigt, väldigt svårt för de flesta.

Det vi måste göra, är precis som med nollvisionen, vi måste minska konsekvensen av konsumtionen, inte försöka förhindra den.

Vi måste göra det lätt att göra rätt.

För så länge det inte finns tillräckligt bra altenrativ till att flyga till Bryssel, till att äta kött, till att handla nya kläder, till att köpa en ny telefon, till att köra bil och till att bygga hus så kommer folk att fortsätta göra det som de brukade.

Det fina med det här är att precis som det går att göra bilar och vägar säkrare så går det att göra vegomat godare, tågresor snabbare och enklare och second hand shopping enklare! Och det görs hela tiden, och är ett enormt spännande område som utvecklas konstant med nya företag som ser nya affärsidér i att göra det lättare att göra rätt på massor av olika områden.

Tesla, Sellpy, ChouChou, Juicy Marbles, Snälltåget, osv, osv. Det finns massor med exempel och fler kommer.

Men vi måste sluta tro att vi kommer förändra världen genom att förvänta oss att folk ska förändras. Det kommer inte gå. Det kommer framförallt inte ske snabbt nog.

Så länge det är lättare att äta kött än att äta vego så kommer folk fortsätta med det. Så länge det är bekvämare att flyga än att åka tåg eller ta virtuella möten så kommer folk göra det.

Om du kräver av världen att alla måste bli perfekta för att uppnå förändring så kommer vi aldrig göra det.

Men om du fokuserar på att främja, lyfta och verka för smarta, enkla och grymma lösningar som gör det lätt att göra rätt. Då har vi en chans.

Och därför flög jag ner till Bryssel idag.

För att jag inte tror på att shamea som främsta strategi. För att jag tror på att göra det lätt att göra rätt.

Det vi behöver det är en nollvision för ohållbar konsumtion.

Där vi inte försöker förbjuda konsumtion, utan gör en hållbar konsumtion till en självklarthet.