Årets nyårsafton firade vi ganska lugnt med en av Sarahs barndomskompisar som bjöd på knytismiddag. Jag fick förrätten tilldelad mig och informationen att barndomskompisens kille tydligen skulle försöka sig på konststycket att laga ”något uzbekiskt” till huvudrätt.

Vad fan är uzbekisk mat var min första fråga, och min andra – vad gör man till det? Efter en kvälls googlande och funderade gav jag totalt upp på att komma på något som kändes gott och började fundera på att göra palt istället – om nu ryssen tänker köra lokalt så kan väl jag med?
Den idén dödades dock kvickt av min stockholmare till flamma. Vi skulle laga bruschettas. Jag försökte halvhjärtat övertyga henne om att palt visst var supergott – det är ju potatis, och mjöl och så kokar man och… eh.. ja, låt säga att det inte riktigt gick superenkelt. Bruschetta fick det bli.
Väl på affären insåg jag dock att det här med tomater i slutet på december inte riktigt är som tomater i juli. De är asdyra och smakar papper. Däremot fanns det fina ekologiska rödbetor för en spottstyver och vad är väl mer ryskt/svenskt än rödbetor? Lite funderande och vips så föddes den här crossovermackan. Lite italienskt, lite svenskt och med lite god vilja, lite ryskt. Vilket visade sig passa bra, för det uzbekiska köket visade sig vara lite svårare än planerat så det serverades lasagne med aubergine till huvudrätt istället.
Bilden är lite suddig och gör inte det hela rättvisa, men hoppas ni får en känsla. Om ni har mer cash än vad jag hade så skulle jag också rekommendera att ungsgratinera brödet med ett par skivor chèvre istället för att steka dem i smör. Det borde bli göttans.